Debatten om hur lågkonjunkturen bör pareras i Sverige har kört fast. Bör staten stimulera ekonomin mer till priset av ett större underskott eller inte? Är det farligt att sänka räntan mer? De som vill stimulera efterfrågan pekar på låg inflation, arbetslöshet, och svagt kapacitetsutnyttjande. De begär att Riksbanken sänker räntan samt rejäla budgetstimulanser.
De som tvärtom manar till återhållsamhet framhåller att svenska hushåll har lånat mycket vilket blåser upp en kreditbubbla som så småningom riskerar att spricka. I själva verket är den totala kreditstocken i Sverige större än i de flesta länder, rentav större än i Italien, om man räknar ihop hushållens, företagens, och det offentligas lån. Varje stimulans ökar risken för en framtida kreditkris.
Dilemmat framstår emellertid olöslig enbart därför att penning- och finanspolitik närmast uteslutande diskuteras och utformas utifrån tanken att det är den totala efterfrågan som skall påverkas. Flera internationella makroekonomer, exempelvis tidigare IMF chefekonomen Raghuram Rajan, uppmärksammar i stället att lågkonjunkturer ofta är svårhanterliga på grund av efterfrågans sammansättning.
I länder med en sprucken fastighetsbubbla som USA och Spanien har det tidigare byggts för mycket. Nu måste efterfrågan, produktion och arbetslösa i stället slussas till andra sektorer, vilket tar tid.
I Sverige är problemet det omvända. Under lång tid har det byggts för lite. Vi har lånat allt mer för att köpa bostäder av varandra och trissat upp priserna. Samtidigt är nybyggnation av bostäder enbart hälften av vad den borde vara om man ser på befolkningsutveckling, eller byggtakten i våra grannländer. Ett fördubblat bostadsbyggande skulle skapa ungefär 50 000 jobb. I själva verket är glappet mellan befolkningsökningen och byggandet av bostäder större än under 1990-talskrisens mörkaste år.
Det är ingen hemlighet hur det har blivit så. I Sverige är det förmånligt att låna men inte att spara, tack vara hög kapitalinkomstskatt och goda avdragsmöjligheter för räntor på lån. Samtidigt har regler, planeringsprocesser och avgifter staplats på varandra som år efter år har ökat kostnaderna för att bygga en ny bostad mer än vad inkomster har ökat med. Sent omsider har regeringen tillsatt en rad utredningar vars förslag kanske passerar Riksdagen, och som kanske sänker byggkostnader, dock i bästa fall åtskilliga år för sent.
När den svenska lågkonjunkturen väl beskrivs i termer av obalansen i efterfrågan i stället för enbart den totala, så klarnar också behovet av en smartare konjunkturpolitik, helst en som drar lärdom av andra: Det flesta länder har en kapitalskatt som gör det mer lönsamt att spara, och mindre lönsamt att låna. Många länder har särskilt satsat på möjligheter för människor som inte är höginkomsttagare att bygga nytt. Storbritannien har nyligen infört en lånegaranti för topplånet till nybyggare. I Tyskland har sedan länge byggsparande en gynnat status. I Singapore har många låginkomsttagare blivit bostadsägare genom att kunna använda sitt premiepensionssparande till bottenlån i bostaden.
En välavvägd konjunkturpolitik bör ta steg som fungerar snabbt, ger bättre balans i efterfrågan, långsiktigt också går i rätt riktning. Så här skulle det kunna se ut:
– Sänkt avdragsrätt för nya lån till att köpa befintliga bostäder.
– Bolånetaket för nybyggda bostäder slopas, och ersätts med en marknadsmässig kreditförlustförsäkring för topplån till nybyggen.
– Ägarlägenheter beskattas som bostadsrätter i stället för högre.
– Äldre som flyttar till nybyggda trygghetsboenden får skjuta upp såväl reavinstskatten som räntebetalningar på den.
En sådant reformpaket kan naturligtvis utformas på olika sätt. Det avgörande är att en riktig konjunkturpolitik i detta läge både måste bromsa kredittillväxten och få fart på bostadsbyggande. Med en sådan inriktning på finanspolitiken blir det också väsentligt lättare för Riksbanken att sänka räntan ytterligare.