Hjälpinsatser till unga på glid sätts in alldeles för sent. Utifrån den insikten skapade psykologen David Weikart en ny sorts förskola – och förändrade många barns liv.
I Sverige, liksom i omvärlden, satsas stora resurser på att hjälpa ungdomar som halkat efter i skolan och på arbetsmarknaden.
Tyvärr tenderar de kostsamma projekten att ofta inte nå sina mål. Arbetsmarknadsåtgärder riktade till unga har exempelvis visat sig leda till passivisering och utträngning av vanliga anställningar, utan att på ett bra sätt hjälpa deltagarna till ett riktigt arbete.
I början av 1960-talet noterade David Weikart, som ansvarade för särskilda insatser i den amerikanska delstaten Michigans offentliga skolor, att problemet var att insatserna kom alltför sent. De ungdomar som klarade sig allra sämst var i regel de som vid tidig ålder inte hade utvecklat sina kognitiva och sociala förmågor. När de väl började i skolan föll de tidigt efter de andra barnen, började skolka och hamna i sociala problem. Med åren blev det allt svårare att stödja ungdomarna.
Men vad skulle hända om insatserna sattes in väldigt tidigt? Weikart, som var utbildad psykolog, förstod att kognitiva och sociala förmågor utvecklas tidigt. Därför samlade han en grupp experter kring sig för att skapa en särskild förskola för 3-4 åringar som uppvisade låg kognitiv förmåga.
Metoden som utvecklades inom ramen för projektet High/Scope Perry Preschool Project gick ut på att barnen fick högkvalitativ undervisning i en förskola, där lärarna också interagerade med barnens familjer i hemmiljön. Dessutom uppmuntrades barnens föräldrar att varje månad träffa lärarna och de andra föräldrarna, för att lära sig hur de bättre kunde uppmuntra sina barns framsteg.
Ungefär 60 barn, samtliga tillhörande en minoritetsgrupp med låga inkomster och präglade av omfattande sociala problem, började gå i förskolan. En lika stor kontrollgrupp, som uppvisade samma låga kognitiva förmåga och samma sociala bakgrund, fick gå igenom det vanliga skolsystemet. Upplägget gjorde det möjligt att vetenskapligt undersöka metodens potential.
Forskarna har sedan dess noga följt barnens utveckling, inte bara under skolåldern utan också hur individerna klarat sig som vuxna. Resultaten har varit häpnadsväckande positiva.
Jämfört med kontrollgruppen har de barn som deltagit i High/Scope Perry Preschool Project klarat sig mycket bättre. Hela 55 procent av kontrollgruppen hade exempelvis blivit arresterade minst fem gånger av polisen vid 40 års ålder. Bland den grupp som tagit del av programmet var andelen 36 procent. Sannolikheten att tjäna mer än 20 0000 dollar om året var bara 40 procent i kontrollgruppen men hela 60 procent i den grupp som deltagit i programmet.
Under senare år har den Nobelprisbelönade ekonomen James Heckman börjat upplysa om hur tidiga och fokuserade satsningar kan införas på större skala. Utifrån erfarenheten från High/Scope Perry Preschool Project beskriver Heckman hur tidiga satsningar kan vara en mycket bättre samhällsinvestering än att senare i livet försöka hjälpa de unga som hamnar i problem.
Denna idé är sannolikt också intressant i svensk kontext, där specialsatsningar ofta läggs relativt sent och inte lyckas lösa problemet med att många barn klarar sig dåligt i skolan. En annan lärdom för svensk del kan vara att satsa mera resurser på att prova olika reformer och utforma dem så att man vetenskapligt kan utvärdera om de varit framgångsrika eller inte.
Läs mer
HighScope. ”HighScope Perry Preschool Study – Lifetime Effects: The HighScope Perry Preeschool Study Through Age 40 (2005).”
Heckman – The economics of human potential. ”Presenting the Heckman Equation”.
Statskontoret (2001). ”Uppdrag om studie angående utvecklingsgarantin (UVG) och det kommunala ungdomsprogrammet (KUP)”.
U.S. Department of Justice (2000). ”The High/Scope Perry Preschool Project”, Office of Juvenile Justice and Delinquency Preventation