Sopbergen växte, det rådde brist på vatten och elen kom och gick. Men med tydliga mandat och tydligt ansvar kom it-staden Bangalore på fötter.
Under 1990-talet utvecklades staden Bangalore till centrum för den snabbväxande indiska IT-näringen.
Men den goda utvecklingen förde också med sig omfattande problem. Mellan 1991 och 2001 växte nämligen Bangalores befolkning med mer än 60 procent. Stadens privata sektor klarade att växa och anpassa sig till ekonomiska och teknologiska förändringar, men den offentliga sektorn hade stora bekymmer med anpassningen. I takt med att Bangalore växte slutade stadens offentliga service, som tidigare tillhört de bästa i landet, närmast att fungera. Sopor samlades inte längre in. Det uppstod brist på vatten. Den högteknologiska staden fick problem med elleveranserna.
1999 utsågs Somanahalli Mallaiah Krishna till att leda delstaten Karnataka, där Bangalore är huvudstad. Krishna hade inte bara studerat i USA och deltagit i John F. Kennedys valkampanj, utan hade också varit minister i den indiska regering som hade letts av Indira och Rajiv Gandhi. Den 67-åriga mannen hade tillräcklig politisk erfarenhet och tyngd för att kunna och våga utmana stadens korrupta byråkrati.
Krishna fick hjälp av sin medarbetare Shri K Jairaj, en offentlig tjänsteman som hade utbildat sig vid Princeton och Harvard och som tidigare haft en ledande roll i den indiska offentliga sektorn. Jairaj förklarade att Singapores statsminister hade blivit så imponerad av Bangalores skönhet när han besökte staden 1967 att han sagt ”Jag önskar att Singapore kunde vara som Bangalore”. Sedan dess hade dock Singapore upplevt en fenomenal utveckling medan Bangalore, trots den snabba tillväxten i näringslivet, hade hämmats av ineffektiviteten i den offentliga sektorns. Därför föreslog Jairaj för Krishna att Bangalore skulle utvecklas med Singapore som föredöme.
De lanserade ett reformprogram i två centrala steg. För det första insåg Krishna och Jairaj att det fanns enskilda tjänstemän som hade ”det byråkratiska modet” att utmana de illa fungerande strukturerna. Problemet var bara att reformisterna tidigare hade motarbetats av de som föredrog status quo. Genom att skydda de tjänstemän som vågade satsa på förändring kunde Krishna och Jairaj uppmuntra konkret förändringsarbete.
För det andra skulle den privata sektorn involveras i stadens utveckling. För att näringslivet skulle utvecklas till en drivande kraft mot den stelbenta byråkratin uppmuntrades företagen att komma med reformförslag.
Den övergripande strategin var att inte bara koncentrera sig på konkreta reformer, till exempel fungerande leveranser av el och vatten, som krävdes för att få staden på fötter. Krishna och Jairaj skapade istället en miljö där konstruktivt reformarbete uppmuntrades. Det uppnådde de genom att ge tjänstemän makten att driva igenom förändringar, samtidigt som de blev personligt ansvariga för utvecklingen.
För att övervaka och förstärka reformprocessen skapade Jairaj ”Bangalore Agenda Task Force”, ett samarbete mellan den offentliga och privata sektorn. Två gånger per år fick ledarna för olika delar av stadens offentliga sektor träffa gruppen, berätta om sin verksamhet och utlova de framsteg som skulle ske inför nästa möte.
Inriktningen på resultat och ansvar lönade sig. I slutet av Krishnas ledning, 2004, hade de offentliga tjänsterna förbättrats dramatiskt i Bangalore. Staden, som nu stod för nära hälften av Indiens it-export, hade blivit ett föredöme för hur i grunden enkla reformer som ansvarsutkrävning och tydliga mandat för ledarskap kunde lyfta en stad. Ett år tidigare hade tidningen Business Today utnämnt Bangalore till ”framtiden för indiska städer”.
Tyvärr valde Dharam Singh, som tog över stadens ledning 2004, att bara behålla en del av de konstruktiva reformerna, och tog på några områden flera steg tillbaka. Byråkratins återkomst ledde till att drömmen om att komma ikapp Singapore inte kunde realiseras.
Det var dock inte slutet på Krishnas politiska karriär. Han kom istället att leda delstaten Maharashtra, Karnatakas nordliga granne. Idag tjänar han som Indiens utrikesminister.
Nyfiken på att veta mer?
Läs Michael Woldemariam (2010): ”Keeping up with a fast-moving city: Service delivery in Bangalore, Inida, 1999-2004”, Innovations for Successful Societies, Princeton University.
Externa länkar
Business Today (2003). “The Future Of Indian Cities Is Here”, 2003-08-17.