15 januari, 2013

Individuella arbetslöshetskonton i Chile

Det mest positiva med systemet för arbetslöshetsförsäkring i Chile är hur den genom individuellt knutna konton tydliggör individernas incitament att arbeta, på ett sätt som ändå förefaller vara fördelaktigt för dem som tjänar minst.

Systemet reformerades 2002 och från att bara ha inkluderat en knapp tredjedel av den sysselsatta befolkningen så är nu en stor majoritet anslutna (systemet är obligatoriskt för alla som ingått anställning efter införandet 2002, och frivilligt för alla med tidigare kontrakt). Chile var först i världen med individuella arbetslöshetskonton.

Försäkringen byggs upp på tre sätt. Individen själv betalar 0,6 procent av sin lön under max 11 år (per anställning) till ett eget individuellt arbetslöshetskonto. Arbetsgivaren betalar 1,6 procent av lönen till samma konto plus 0,8 procent till en allmän fond. Till den allmänna fonden betalar även staten en summa av 12 miljoner USD årligen.

Vid arbetslöshet betalas försäkringen ut till individen från det egna arbetslöshetskontot under förutsättning att minst 12 månadsinbetalningar har gjorts. Alla skäl till arbetslöshet accepteras för att få göra uttag ur det egna kontot, även frivillig uppsägning och avsked. Summan på utbetalningen sjunker ju längre tid personen är arbetslös, och är också beroende av hur länge man tidigare har arbetat och sparat ihop till sin försäkring. Fem månader är maximal ersättningsperiod.

Personer som av olika skäl har otillräckligt med kapital i sin individuella försäkring får utbetalningar från den allmänna fonden, men ska först ha förbrukat sitt individuella konto. Ett villkor för att få del av utbetalningar från den allmänna fonden är att man aktivt söker arbete samt att man inte tackar nej till något arbete där lönen är minst 50 procent av den tidigare lönen. Vidare krävs att man blivit ofrivilligt uppsagd samt att man inte blivit avskedad. Man kan få maximalt två uttag från den allmänna fonden under en 5-årsperiod.

För tillfälligt anställda gäller delvis andra regler; de gör inga egna inbetalningar utan arbetsgivaren betalar 3 procent av lönen, vilket tillfaller den anställde vid kontraktstidens slut. De har inte tillgång till den allmänna fonden och får därmed heller inte tillgång till de pengar som staten investerar.

Eftersom alla orsaker till arbetslöshet accepteras för att man ska få rätt till arbetslöshetsförsäkringen så kan människor vara trygga i att söka nya arbeten, så att rörligheten på arbetsmarknaden inte hindras onödigt mycket. Dessutom har man starka incitament att undvika långtidsarbetslöshet då man i första hand förbrukar sitt eget kapital, samt eftersom kvarvarande kapital tillfaller individen vid pensionering. Det gör att även personer som aldrig blir arbetslösa drar fördel av systemet.

Länkar:

Unemployment Insurance Savings Accounts in Latin America: Overview and Assessment, Ana M. Ferrer och W. Craig Riddell, The World Bank, 2009

Unemployment Insurance in Chile: A new model of Income Support for Unemployed Workers, Germán Acevado, Patricio Eskenazi and Carmen Pagès, The World Bank, 2006.

Tino Sanandaji kommenterar:

Chile är ett utvecklingsland, och har inte råd att ha lika höga ambitioner i välfärden som Sverige. Deras femmånadersgräns är från en svensk perspektiv alldeles för kort. I Sverige är det också viktigt att även tillfälligt anställda ingår i systemet. En lösning är att förlänga perioden under lågkonjunkturer, men ha kortare ersättningsperioder under högkonjunkturer där det finns gott om jobb. På detta sätt minskas konflikten mellan trygghet och den högre arbetslöshetsnivå som forskningen visat att a-kassan medför.

Att ”arbetsgivaren” betalar en del av arbetslöshetsförsäkringen är en chimär. Pengarna kommer från arbetarens löneutrymme, så att det i båda fallen är löntagaren som står för kostnaderna. Andra länder som reformerar systemet utifrån likartade modeller borde ur ett demokratiskt perspektiv ha ett ärligt system där löntagaren ser hur mycket de betalar.

Den individuella lösningen har fördelen att även de med högre inkomster kan täckas på ett sätt som inte har negativa konsekvenser för arbetsutbudet, i stället för att de som idag hänvisas till privata försäkringar. Att pengarna som finns kvar tillförs individens pension är en utmärk lösning för att bibehålla incitamenten även för de med stark ställning på arbetsmarknaden En möjlig kompromiss i Sverige vore en garanterad a-kassa upp till (tex.) dagens maxtak, kompletterad med en privat a-kassa över detta.

Malin Sahlén