poor 19 januari, 2013

Ny typ av bistånd minskar fattigdomen

Det traditionella globala biståndet fungerar inte. Det bidrar varken till varken utveckling eller fattigdomsminskning i mottagarländerna. En av lärdomarna är att mottagarländernas ledare måste ha incitament att genomföra de nödvändiga förändringarna i policy och samhällsstyrning, för att reformerna ska bli av.

År 2004 lanserade därför USA en ny biståndsmyndighet, The Millennium Challenge Corporation (MCC), som skulle komplettera amerikanska SIDA, USaid. Med utgångspunkt i FN:s millenniemål om halverad extrem fattigdom i världen mellan år 2000 och 2015. Med insikten om att detta mål endast kan uppnås genom uthållig ekonomisk tillväxt i fattiga länder, byggdes ett helt nytt system upp.

Hittills har MCC skrivit kontrakt med 20 länder och i dessa länder har mätbara förändringar i policy skett. I El Salvador har tiden det tar att starta ett företag minskat från 115 till 26 dagar, och antalet nystartade företag har fördubblats. I Honduras annonserar myndigheterna numera all offentlig upphandling på Internet. I Lesotho fick den framtida möjligheten att få MCC-bistånd parlamentet att göra det juridiskt möjligt för kvinnor att äga land och sluta bindande kontrakt.

Endast fattiga länder som kunde uppvisa en tillräcklig grad av ekonomisk frihet, god samhällsstyrning och investeringar i sina medborgare, enligt sammanlagt 17 olika delkriterier, kommer i fråga för bistånd. Länder som nästan uppfyller dessa kriterier får en mindre summa för att kunna arbeta för att uppnå kraven. Genom att i förväg ställa krav på reformer i stället för som tidigare endast kräva åtaganden om förändringar som skulle ske i efterhand, kommer MCC runt problemet med mottagarländerna som bryter sina löften. Myndigheten har inte något utbetalningskrav, vilket lindrar trycket och gör det möjligt att hålla igen pengarna.

Under 1990-talet ställde givarna krav på mottagarländerna att genomföra utvecklingsfrämjande reformer, för att få pengarna. Reformerna förverkligades dessvärre sällan. Givarländernas biståndsorgan hade ofta krav på sig i sin utbetalningspolicy, som Sveriges enprocentsmål, vilket gjorde att biståndet till dessa länder ändå fortsatte. Kenya fick exempelvis bistånd av Världsbanken fem gånger på femton år för att genomföra samma reformer.

Simeon Djankov, tidigare chefekonom i Världsbanken och numera finansminister i Bulgarien, menar att 80 procent av de förbättringar som skett enligt Världsbankens Doing Businessindex (som han själv för övrigt ligger bakom) har kommit till för att länderna vill kvalificera sig för bistånd från MCC. Och enligt en färsk uppsats har satsningarna på anti-korruption faktiskt burit frukt, åtminstone på kort sikt.

Det är numera en allmän uppfattning att bistånd inte kan omvandla hela samhällen och sätten de styrs på, och därmed inte kan utgöra någon huvudsaklig drivkraft bakom utveckling. Däremot tror många att bistånd fortfarande kan göra en positiv skillnad.

Det är för tidigt att hylla MCC som ett helt lyckat projekt. Det kommer att ta decennier innan vi verkligen kan veta om satsningen lyckats bättre än traditionellt bistånd. Men det är tydligt att fokus på tillväxt och utvärdering och mätbarhet samt att länderna måste kvalificera sig för stödet har påverkat ledarnas incitament att bedriva utvecklingsvänlig politik i rätt riktning. Det är ingen dålig början.