I ett rättssamhälle kan det framstå som självklart att både medborgare och företag ska betraktas som oskyldiga till motsatsen är bevisad, och att ingen bör misstänkliggöras utan grund. Men så förhåller det sig inte i Sverige, åtminstone inte för företag.
Ett exempel på det är att regeringen har valt att höja skatten och öka kontrollerna för att försäkra sig om att slopandet av revisionsplikten för mindre företag inte leder till ökat skattefusk och minskade skatteintäkter (1). Sverige blir därmed det enda EU-land som höjer skatten i samband med avskaffandet av revisionsplikten. Ett annat exempel är att Skatteverket hellre fäller än friar när bevisläget är oklart (2). De tar också regelmässigt ut skattetillägg trots att det inte är möjligt att bevisa att den skattskyldige medvetet har lämnat en oriktig uppgift. Att företag med tiden kan få rätt i en domstolsprocess hjälper inte om de då redan har försatts i konkurs.
I Danmark ändrade SKAT, som motsvarar både finansdepartementets skatteavdelning och Skatteverket, strategi i samband med att revisionsplikten slopades år 2007. I stället för att maximera antalet kontroller och upptaxeringar är målsättningen numera att se till att regelefterlevnaden blir så stor som möjligt. Strategibytet bygger på synsättet att det stora flertalet medborgare och företag strävar efter att följa reglerna, och att de flesta som bryter mot reglerna gör det på grund av bristande kunskap snarare än av ond vilja. SKAT:s inställning till enskilda företag påverkas heller inte av om dessa väljer bort revision eller inte.
En utvärdering av slopandet av revisionsplikten har visat att SKAT:s nya synsätt håller – slopandet ledde inte till att fusket ökade (3). Av alla företag som hade möjlighet att avstå från revision var det dessutom bara 23 procent som verkligen gjorde det. Av dem som avstod från revision var det närmare en tredjedel som ändå anlitade revisorshjälp i någon form. De goda resultaten, inte minst i form av en minskad administrativ börda för företagen, har medfört att Danmark nu kommer att höja gränsvärdena för vilka företag som slipper revisionsplikten. I Sverige sätts i stället gränsvärdet betydligt lägre än vad som föreslogs i den utredning som låg till grund för förslaget. I stället för en nettoomsättning på föreslagna 83 miljoner kronor per år sätts gränsen vid 3 miljoner kronor per år, vilket motiveras just med risken för ökat skattefusk.
I mars 2009 antog den danska regeringen också en avbyråkratiseringsplan som ska göra det lättare för de minsta företagen att göra rätt för sig, vilket utvärderarna tror kommer att minska de oavsiktliga felen och därmed öka regelefterlevnaden.
Den bristande tilliten till företag och företagare visar sig inte bara på skatteområdet utan också i den stela arbetsmarknadslagstiftningen, sprungen som den är ur 1970-talets misstro mot företagare. Men höga, eller snedvridande, skatter och en betungande arbetsmarknadslagstiftning försämrar förutsättningarna för snabbväxande företag, vilket är just det som Sverige har alltför lite av (4). Forskningen visar också att tillit och tillväxt är starkt förknippade med varandra (5). Om svenska politiker vill underlätta för företagande bör de göra som sina kollegor i Danmark och börja tro på och visa tillit till företagen i stället för att hela tiden kontrollera och begränsa. Eftersom tillit är ömsesidigt kommer då också företagarnas tillit till politiker och myndigheter att växa, och då vågar de satsa mer på sitt företagande.
Charlie Weimers, ordf. Kristdemokratiska Ungdomsförbundet, kommenterar:
Sverige är ett land som under lång tid präglats av en misstro mot företagande, lång tid har styrts av socialdemokrater och den socialistiska misstron mot företagande har också i mycket färgat av sig på samhällsdebatten i stort. Företagare ses snarast som lite suspekta personer som måste hållas kort så att de inte i sin egoism roffar åt sig på andras bekostnad. En sådan bild är dock förödande om ett land ska kunna ha en stark och växande ekonomi. Pengar och företag är inget som bara dyker upp, utan de skapas av någon, av en företagare eller entreprenör.
Att driva företag, särskilt väldigt små sådana, är idag ingen dans på rosor och det blir inte enklare av att staten anser sig vara i behov av att i detalj styra och kontrollera företagens förhavanden. Alliansregeringen har gjort en del för att lätta lite på detta tryck, t.ex. genom den slopade revisionsplikten, men det finns mycket mer som behöver göras.
De flesta av landets företag är väldigt små och drivs av en eller flera företagare som har en idé de tror på och som de arbetar hårt för att förverkliga. Antagandet borde om dessa precis som om övriga medborgare vara att de gör rätt för sig och gör sin plikt. Tyvärr är så ofta inte fallet.
Vi kan samtidigt se att det är i miljöer som är präglade av tillit, såsom Gnosjöområdet, som företagandet blomstrar. Den som blir visad tillit brukar också vilja leva upp till den, och det gäller företagare likväl som andra människor. Inget ökar heller viljan att fuska så mycket som att man antas göra just det.
Min vision är ett samhälle som i högre grad präglas av omtanke och ansvar för medmänniskorna, där man kan lita på de människor man stöter på och gör affärer med. Men en sådan miljö skapas inte ur intet, den kräver att man börjar någonstans. En så god plats som någon vore att åter börja se företagaren som en driftig och pålitlig person som gör sitt för vårt gemensamma samhälle.